Onormal? Jag? DVD = Det vet du (ordlista för er som är gamla) ;)

Vi gick igenom mitt fina apotek som jag skulle ha med mig hem, jag fick nya senil-lappar med alla läkartider och sedan var det dags att prata om mina kommande cellgifter. Detta var den sista av mina 3 gånger utav CMF och jag skulle därefter byta sort och gå varje vecka.

- Kan jag komma på måndagen veckan efter och ta mitt gift istället för på torsdagen nästa gång? Frågade jag. Det är kanske inte direkt något livsnödvändigt jag skall göra, men jag ser verkligen fram emot en fest som är på lördagen innan.
- Det är absolut livsnödvändigt i mina ögon, svarade hon och log. Fester behöver man verkligen! Klart att du skall gå, det går säkert utmärkt att skjuta på det! Kolla med onkologen i nästa vecka för säkerhetsskull, men det borde inte spela någon som helst roll! Vad är det för fest?
- Det är typ en maskerad i Göteborg med tema 80-tal, så det är en av årets höjdpunkter faktiskt! Ett gäng ifrån Stockholm som jag träffade i Karibien på resan kommer ner också, så det skall bli jättekul! Därför känns det inte så roligt att ta cellgifter 2 dagar innan. Särskilt inte nu när jag byter sort och inte vet hur jag kommer att må. Om håret dessutom mot förmodan ryker blir det dessutom extra svårt att få till en fluffig 80-tals frisyr tänker jag!
- Jag tror verkligen inte att du behöver oroa dig Monica! På de patienter jag har träffat som har fått den sorten som du går på nu, plus hallonpåsen och redan har tappat allt hår, brukar håret istället börja växa ut igen då de byter sort.

Jag tittade på henne med tefatsögon och undrade om jag fortfarande var full sedan Karibien eller vad det var frågan om egentligen! Visste någon någonting om hur man skulle reagera eller var det alltid "grisen i säcken konceptet" som gällde här?

- Har du tappat något hår än? Frågade hon.
- Nej, inte ett strå faktiskt, svarade jag och log. Passar på att vaxa mig nu däremot på de ställen jag önskar tappa håret för gott! Löva av snäckan rejält så att säga! Tänker att det med lite tur kanske aldrig växer ut mer, även om tur inte riktigt brukar kanta mitt liv överlag!
- Hur mår du annars då? Har du mycket andra biverkningar? Du ser fräsch och pigg ut!
- Tack, jag mår helt okej! Veckan efter cellgifterna är väl inte highlife kanske, men jag tränar varje dag vilket också minskar biverkningarna.
- Jag ser det! Annars brukar de flesta gå upp i vikt. Det är så olika hur man reagerar och många tycker att de är värda att unna sig lite extra gott.

Det lät ju verkligen logiskt tänkte jag! Nu när jag hade fått cancer var jag liksom värd att bli fet också! Det skulle jag nog passa på att unna mig! Inte nog med att man var ett sådant kap rent allmänt, (ja, guds gåva till mannen liksom), att toppa det hela med att äta upp mig till oigenkännlighet, skulle nog få mig att må toppen! :)
- Kan inte du ta ett fint kort på mig förresten är du snäll? Mina selfies blir så dåliga! Det blir liksom för många moment för mig att koncentrera mig på att både se snygg ut, puta med läpparna och fotografera samtidigt! Skulle ju egentligen ha en såndär fin orange filt med nu när jag är brun! Den framhäver nog min solbränna! Risken är dock ändå att jag inte blir till min fördel och då blir det ändå svartvitt och Instagram på det! Då blir man liksom alltid snygg, även om brännan inte kommer till sin rätt!
- Absolut! Det löser jag, svarade hon. Vill du ha din giftjulgran i bakgrunden med?
- Det spelar inte så stor roll! Bara jag får posa så blir jag lycklig!

- Här har du lappen med dina värden, sade hon och sträckte fram ett A4-papper med latinska hieroglyfer och förkortningar.
Även om jag var rätt bra på sjukhustermer och latin var det inte mycket jag lyckades förstå av det som stod.
- Är detta bra eller dåligt? Frågade jag. Skall man ha höga eller låga värden? För om man skall ha så högt som möjligt så har jag ju bättre värden än sist, samt i vissa fall bättre värden än innan jag började ta cellgifterna.
- Ja, du har ovanligt bra värden! Helt fantastiskt! Ditt HB är bättre än innan du började faktiskt, svarade hon glatt.
Jag blev så lycklig att jag ville kyssa henne och hjula igenom sjukhuskorridoren! Att jag var ovanlig och onormal var så klart ingen som helst nyhet, men att det skulle betyda någonting bra var däremot helt nytt för mig!

Jag skulle lösa detta! Det visste jag! Fuck cancer, så sant som sagt! Dö det skulle jag så klart göra när jag blev gammal, men inte av cancern, för det hade jag ta mig fan bestämt... :)